Över en rädslotröskel – Att våga uppskatta fighting

När han talar om hur det handlar om 2 personer, vars enda uppgift är att göra slut på den andre. Att ingenting annat i världen betyder något i just den stunden, så förstår jag honom totalt. För att det är en känsla jag har känt inom graffiti ett otal gånger.

Sedan barndomen har våld varit något som jag endast har kunnat uppskatta inom väldigt specifika ramar. Jag älskade att kolla på Kung-Fu filmer någonstans i mitten av 80-talet och fascinerades av asiatiska filmer dubbade med engelska röster. Att se olika fightingstilar, olika sorters karaktärer, följa story lines och att se hur fighterna byggdes upp till den sista och farligaste fighten som kulminerade i en våldsam konstform var fascinerande.

I de filmerna som jag gillade mest låg fokuset på skickligheten i hur de slogs och vägen dit, ifall det var en film där huvudrollen behövde träna för att hämnas. Det var mycket viktigare att karaktärerna kunde slåss än att det skulle brytas ben och att det stänkte blod, vilket blev mycket mer populärt 20 år senare.

Så varför ett blogginlägg om fighting? För att jag efter ett antal insikter om livet och döden insåg att jag verkligen behöver ta lärdomarna från fighting på allvar. Det absolut första steget jag tog för att bearbeta rädslan var att hitta ett riktigt bra videoklipp om grunderna i att slåss, och att jag studera det.

Efter att jag sökt runt på Google några minuter fann jag den här sidan som rekommenderade Jack Slacks’s videos. Han skapade en serie som kallades för Ringcraft som var tvärgrym, men som tyvärr inte innehåller många videos. Och efter att jag såg denna video var jag fast, för att då visste jag att jag hade en skitbra startpunkt och att inlärningskurvan inom fighting hade börjat. Fr.o.m. den dagen har jag fått ett helt nytt perspektiv på fighting.

Jack har en podcast och skriver artiklar om MMA. Då jag har fullt upp, med flera andra saker som jag lär mig samtidigt, har jag än så länge bara tittat på 3 Ringcraft videos och sedan tittat på några fighter. Och av det lilla jag sett kan jag säga att Anderson “The Spider” Silva är både spännande (UFC 77) att titta på och rent utsagt intimidating (UFC 64).

När jag lyssnade på Guy Ritchie’s intervju som Joe Rogan gjorde minns jag hur deras samtal om Jujutsu tilltalade mig som fan. Joe brukar nämna att han tycker om att slåss i sin podcast. När han talar om hur det handlar om 2 personer, vars enda uppgift är att göra slut på den andre. Att ingenting annat i världen betyder något i just den stunden, så förstår jag honom totalt. För att det är en känsla jag har känt inom graffitin ett otal gånger. Det är även en upplevelse som surfare ofta beskriver  på ett likadant sätt. Skådespelare på en teaterscen kan också känna något liknande. Ännu en sak jag själv känner igen då jag upplevt det många gånger. Så det är mycket tack var Joe som jag påbörjat denna resa. För att hans beskrivning av fighting tilltalar en starkare sida av mig.

Min nuvarande tes kring min rädsla är ungefär så här; De riktigt svåra skadorna uppstår inte i varenda match i exempelvis MMA. Så efter att jag kan uppskatta en fighter som Silva, utan att tro att ben ska brytas efter varje slag, ser jag fram emot att studera fler riktigt bra fighters i framtiden. I framtiden kanske nästa tröskel är att börja med kampsport själv? Vem vet? Vem bryr sig? Time tells.

Sinnesro

 

 

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s